När morfar såg mig spela fotboll

Som jag gick och vankade av och an. Fram och tillbaka. Tiden hade nog aldrig gått så långsamt som den gjorde den där dagen då morfar skulle med mig och pappa och se på när jag spelade fotboll. Jag cyklade hem från skolan i ilfart, första biten, tills jag kom på att det kanske var bättre att ta det väldigt lugnt för att inte bränna allt för mycket krut. Jag skulle ju kämpa som aldrig förr nu när morfar skulle med och titta. Så jag slog av på takten, började rulla genom Vallaskogen, från T1 till Gamla Linköping där vi bodde i stationshuset. När jag kom var mamma hemma och fixade och donade, som hon för det mesta gjorde. Jag bytte genast om till mitt röda Linköpings FF matchställ och började dricka vatten. Jag gick ut på gräsmattan utanför huset och började värma upp, drack vatten och började hålla utkik efter morfar. Klockan var väl halv tre, tre och matchen skulle börja först vid klockan sex eller halv sju. Men jag var ju så uppspelt och förväntansfull att jag inte hade något över för klockans sega inställning till livet. Pappa kom hem cyklandes och till slut kom också morfar i sin röda Passat. Efter en liten stund så åkte vi genom stan till Johannelund och LFFs ungdomsplaner. Matchen drog i gång och jag fick starta. Morfar och pappa stod och kollade och det här kunde inte bli mycket bättre. Men det blev det, för motståndaren jag spelade mot på min vänsterkant markerade mig där jag var, alltså ställde jag mig i offensiven. Först ett mål, lyckan var total. Jag hade inte bara prickat in bollen i nätet, jag hade gjort det när morfar som fått höra om måltjuven till barnbarn var och tittade. Målvakten var kort och jag fick ett läge till, bakom mig hör jag en lagkamrat skrika “Skjut! Skjut högt!” Det gjorde jag också. Två mål blev det och jag var gladast av alla, i hela världen. Jag kände att det inte spelade någon större roll om jag skulle bli proffs eller inte, jag hade lyckats med det mesta alla redan.