När jag för första gången skulle på solsemester med familjen var jag precis fylld tonåring. Tidigare somrar hade spenderats i sommarstugan utanför Valdemarsvik som vi hyrde av bonden i Rullerum. Vi skulle hur som helst ta oss ner till Spanien med buss, till en liten ort utanför Barcelona vid namn Blanes. En natt, en dag och en natt till i buss blev det, sen var vi framme. Jag kommer ihåg att pappa inte fick köpa sista korven vid ett busstop, för att reseledaren tyckte hon förtjänade den mer. Att mammas fötter svullnade rejält av den långa stillasittande bussfärden.

Väl framme i Blanes avskärmade vi oss från resten av resesällskapet och gjorde vistelsen på vårt egna lilla sätt. Det innebar en tågresa in till Barcelona, stadens dit pappa hade vunnit en OS-resa till… En sådan där grej som man annars bara såg på tv hade alltså min egen pappa fått uppleva i verkligenhets närvaro! O nu skulle han visa oss runt.

Men både pappa och mamma var lite mer av livsnjutare än både jag och lillebror var vid tillfället. Barndomen sprätte friskt i benen på oss och vi ville väl inget annat än att köpa så många fotbollströjor som möjligt. Så när mamma och pappa vid ett tillfälle andades ut och njöt av sin lediga tid mitt på Ramblan fick jag och Per lov att springa (i fall vi såg oss för vid övergångsstället) över gatan till en av alla sportbutiker med spännande fotbollströjor (med namn och nummer!). Som mindre barn i en godisaffär frestades vi av ”äkta” matchtröjor med världsartisternas namn och nummer. Butiksägaren var indier och var enligt mitt tycke inget vidare på den brittiska engelskan jag precis börjat förstå i skolan hemmavid. Per var ju också, nu som då, fyra år yngre och jag tog mitt ansvar för kommunikation som storebror på stort och blodigt allvar.

Även om vi var i Barcelona var det Real Madrids stjärnor vi båda suktade efter. När väl butiksägaren förstod att vi var två unga köpstarka svenskar tog han kontakt på engelska. Något jag ändå hade fruktat eftersom jag var en amatör-nybörjare på världsspråket. Men någonstans väcktes också en häpenhet över min egen förmåga och i mitt tycke språkövertag över denna man som dag in och dag ut mötte folk från hela världen, som likt jag och min lillebror som hakade på mig i upptäckandets tjänst. Jag tog för mig och pratade med honom och trodde i mitt stilla sinne att ”engelska var ju enkelt och bra”..

Efter att jag bestämt mig för att köpa en Real Madrid-trjöa med Seedorf på ryggen ville lillebror göra en liknande insats. På min inrådan ville han ha en Raul-tröja. Pappa hämtades från sin lugna idyll med mamma där mitt på Ramblan.

Försäljaren skulle nu ge igen på mig och hela familjen, förmodligen för att han kände av hela sitt språkliga underläge gentemot detta språkorakel. Raultröjan som Per fick prova passade inte och mannen bakom kassan la istället ner en inplastad Realtröja i en påse och tog betalt. Senare på kvällen upptäcktes att det visst var en Real Madrid-tröja, men dock utan någon som helst siffra eller bokstavskombination som utläses ”Raúl”…

Men trots min storebrors roll och besvikelse å min brors vägnar var jag någonstans glad över att jag bemästrat dialog på ett annat språk.

Morfar köper cykel

augusti 7, 2009

När jag var fyra eller möjligen fem lärde jag mig cykla på en gammal cykel till en grannfamilj och kompisfamilj. En röd liten hoj som jag likt Stenmark tog sig runt i skidbacken cyklade runt på. Till slut var jag ute och cyklade för jämnan. Till slut fick jag en egen cykel. En ljus turkos cykel med en sån där sadel som liknade en sadel på en motorcykel, gissa om jag var stolt och var ute och cyklade än mer! Morfar som kom förbi Stolplyckan och såg sitt stolta barnbarn sa till mig att ”ring mig när du vuxit ifrån den där cykeln så köper jag en ny åt dig.”

Så när vi flyttat till T1 och radhuset 13a några år senare och kontakten med morfar varit mer sporadisk än något annat ville jag verkligen ha en ny cykel. Jag gick runt och sa till mamma och pappa att jag kommit ihåg vad morfar sagt till mig. De svarade ganska självklart i rösten, ”ring honom då, här är numret”. Så jag ringde honom. Jag hann inte bli så där nervös och spänd som jag annars blir när jag ska ringa någon om något… Så gärna ville jag ha en cykel och för den delen också träffa morfar som jag alltid tyckt mycket om.

Morfar och jag bestämde träff, han kom och hämta mig i sin röda välvårdade Passat och vi åkte till korsningen Drottninggatan-Djurgårdsgatan. Där valde morfar ut en fem växlad citybike som var bara som koncept var sprillans nytt, bara det liksom! En lila cykel med fem, hela fem(!), växlar. Jag provcyklade den lite, och trots fem växlar vågade jag inte riktigt använda växlarna än. Den var ju inte min ännu och tänk om jag inte kunde växla. Jag hade ju aldrig haft en cykel med växlar förut.

Under tiden som cykelhandlaren rustade cykeln med allt nödvändigt och fixade försäkring och så vidare åkte jag och morfar hem till radhuset och fikade. Jag har nog aldrig varit med om en så långdragen fika. Pappa, bror, morfar och jag satt runt köksbordet och fikade, pratade och hade det ganska trevligt, men gudars skymning vad klockan gick sakta och hur lång tid kunde det egentligen få ta för att få en cykel redo för Axel?

Men tiden kom då jag och morfar satte oss i bilen och åkte ner till cykelhandlaren igen. Pappa och bror cyklade ner till cykelhandlaren för att möta mig för min första cykeltur. Morfar betalade, jag tackade så mycket jag kunde och när pappa och bror hade kommit och sagt wow och tack de också så skiljdes vi åt, morfar och vi andra. Så cyklade vi upp för djurgårdsgatan, vidare upp för Terränggatan och på T1 sidan av Kaserngatan mot valla industriområde där mamma jobbade i en affär. Så fick jag visa upp min nya fina växlade cykel. Hade inte redan mamma och pappa lärt sig att man skulle trampa när man växlade fick de lära sig det nu…

Jag minns det som det var igår. Så här dags var jag hemma i Stolplyckan och skulle försöka sova efter en vaknatt. Men jag hann bara lägga mej så kom (nyblivna mostern) Tuttan. Och inte långt därefter kom (pappas bästa kompis) Johnny ända från Gryt. Men det gjorde inget.

Jag var överlycklig, levde på det ruset. Jag trodde ju aldrig att jag skulle bli far eftersom jag var så ”gammal” som 39 år…

Mamma sprintar

juli 5, 2009

Nu har Tour de France dragit igång igen och jag sitter klistrad som för några somrar sedan. Inte en kilometer ska missas. Och tid har jag så det blir över ändå. Jag har alltid älskat att cykla, ända sedan morfar sa att jag skulle ringa honom när jag ville ha en ny cykel. Det gjorde jag. Och jag fick en fem växlad citybike som var någon slags nymodernitet i början och mitten av nittiotalet. När den cykeln hade gjort sitt, både i antal mil och storlek fick jag en röd fin mountainbike. Och det är nu minnet kommer.

När vi bodde i Halleby stationshus, i en del av Gamla Linköping, hade mamma bestämt sig för att köra tjej-vättern. Pappa och hon var ute och cyklade mest hela tiden, för långt och för tråkigt enligt min smak. Så en eftermiddag när jag och mamma varit nere på stan och var på väg hem till stationshuset frågade jag mamma om vi skulle träna och ha en liten tävling sista biten hem. Utan att ha någon större förhoppning på en mamma utan större tävlingsinstinkt, förutom när det var tävling, så fick jag ändå ett klartecken från henne.

Det var som om jag stod stilla på min annars så snabba cykel. Ingenting hände, mer än att mamma, rätt var det var, var en liten prick längre fram på vägen. Jag blev väldigt överraskad och väldigt glad. Vilken snabb mamma jag har, vilket tramp!

Nu är det jag som har hennes cykelnyckel någonstans och när jag kommer hem till Sverige ska jag göra den rättvisa och fin.

För åtta år sedan dog mamma. Jag ville skriva något här om det, men det blir alldeles för personligt. Men jag kommer ihåg den natten som om det vore denna…

Va dig själv

maj 22, 2009

Första gången jag träffade min bästa kompis när jag var liten, Martin, var när vi båda var på inskolning på sexårs. Hela bostadsområdet var under uppbyggnad och allt var väldigt nytt, om inte väldigt gammalt i form av regimentesbyggnader. Mamma kom senare fram med det vinnande förslaget i omröstning om vad dagis och skola skulle heta, Duvslaget. Martin och jag var dem enda som var med på inskolningen, de andra sexåringarna gick på en annan inskolning. Vi fick träffa våran sexårsfröken Gunilla och fick rita lite. Jag försökte imponera på Martin och kastade ut ett ihop knölat papper ut genom fönstret. Gunilla blev arg, trots att mamma och pappa var i rummet bredvid, och jag blev lite chockad över det. Jag trodde ju på något vänster att de enda som kunde säga till mig var mamma och pappa… Och de hade ju inte sett mig kasta ut pappret. Martin sa inte ett ord, ingen reaktion på min tuffa och coola attityd what so ever. Nej, med honom fick jag snabbt lära mig att det inte var någon idé att vara någon annan än sig själv.

Det kändes väldigt bra att vara bästa kompis med en så lugn och balanserad kille. Sen att vi gjorde bus som att sno glass ur grannskapshusets frys var en annan femma… men det tar vi någon annan gång

Som jag gick och vankade av och an. Fram och tillbaka. Tiden hade nog aldrig gått så långsamt som den gjorde den där dagen då morfar skulle med mig och pappa och se på när jag spelade fotboll. Jag cyklade hem från skolan i ilfart, första biten, tills jag kom på att det kanske var bättre att ta det väldigt lugnt för att inte bränna allt för mycket krut. Jag skulle ju kämpa som aldrig förr nu när morfar skulle med och titta. Så jag slog av på takten, började rulla genom Vallaskogen, från T1 till Gamla Linköping där vi bodde i stationshuset. När jag kom var mamma hemma och fixade och donade, som hon för det mesta gjorde. Jag bytte genast om till mitt röda Linköpings FF matchställ och började dricka vatten. Jag gick ut på gräsmattan utanför huset och började värma upp, drack vatten och började hålla utkik efter morfar. Klockan var väl halv tre, tre och matchen skulle börja först vid klockan sex eller halv sju. Men jag var ju så uppspelt och förväntansfull att jag inte hade något över för klockans sega inställning till livet. Pappa kom hem cyklandes och till slut kom också morfar i sin röda Passat. Efter en liten stund så åkte vi genom stan till Johannelund och LFFs ungdomsplaner. Matchen drog i gång och jag fick starta. Morfar och pappa stod och kollade och det här kunde inte bli mycket bättre. Men det blev det, för motståndaren jag spelade mot på min vänsterkant markerade mig där jag var, alltså ställde jag mig i offensiven. Först ett mål, lyckan var total. Jag hade inte bara prickat in bollen i nätet, jag hade gjort det när morfar som fått höra om måltjuven till barnbarn var och tittade. Målvakten var kort och jag fick ett läge till, bakom mig hör jag en lagkamrat skrika ”Skjut! Skjut högt!” Det gjorde jag också. Två mål blev det och jag var gladast av alla, i hela världen. Jag kände att det inte spelade någon större roll om jag skulle bli proffs eller inte, jag hade lyckats med det mesta alla redan.

I mellanstadiet var det oftast bandy på rasterna. På förmiddagsrasten var det en fördel att ha en sittplats nära ytterdörren så man snabbt kunde springa ut till förrådet och skaffa sig en bra klubba. På lunchrasten var det en fördel att äta snabbt, något som jag fortfarande gör. Efter ett sommarlov kom jag tillbaka från semester i Danmark och en tur förbi Göteborg. I Göteborg hade jag köpt min alldeles egna IFK Göteborg halsduk. Någon dag hade jag med mig halsduken till skolan och den dagen spelades varken fotboll eller bandy. Jag fick ett följetåg och vi gick runt och skrek IFK GÖTEBORG över hela området. Men det var egentligen inte det jag skulle skriva om, det var mer bandyn jag skulle hålla mig till.

Likt IFK Göteborg dagen var det ofta hets om en speciell sport, ett speciellt lag eller någon speciell spelare som Del Piero eller min favorit, Shearer. Magdalena Forsberg var också en favorit en dag efter att hon tagit VM-guld. Men hon var inte lika långvarig. När vi spelade bandy var det ofta Djurgården, Brynäs, Hv71 eller mitt gäng, Luleå som gällde. Linköpings HC var det egentligen ingen som hade någon större koll på, för dem kunde man ju bara läsa om i tidningen. Men det hade gått bra för LHC och hetsen kring hockeylaget i stan blev större och större, fler och fler ville vara Mike Helber. En amerikan i lilla Linköping. Det var stort. Ett proffs i Linköping, för proffs måste han ju varit. Varför skulle han annars flyttat från USA med NHL och hela baletten?

En kväll bestämde sig pappa för att vi skulle gå och se en match, på plats. Pappa, per och jag. Det var en väldigt stor dag, hela den dagen. Väntan och lite pirr i magen. När vi väl åkte från ena sidan stan till andra i våran volvo var jag nästan lite rädd. Hur skulle det se ut, hur skulle man bete sig, skulle jag få se Mike Helber?

Vi kom rätt så sent och det var väldigt, väldigt mycket folk som kommit innan oss. Vi hittade lite plats på kortsidan, vid rullstolarna. Allt började och allt var skrämmande och nervöst. Att skrika, som jag gjorde på rasten, IFK GÖTEBORG, kom inte på frågan. Jag var alldeles för rädd och osäker för att göra det. Tills…sista perioden när jag bearbetat mig själv. Då skrek jag ”kom igen LHC!”. Små grabbarna runt omkring tittade på mig lite och jag visste inte om jag gjort bort mig eller inte. LHC förlorade mot Björklöven och vi åkte hem.

Jag tyckte nog mest synd om pappa den kvällen. Det gör jag fortfarande när jag tänker på allt det där. Han tog med sina söner som hetsat om ett lag de egentligen ine visste någonting om, för att göra sönerna glada. Vi var nog väldigt glada, men succén och vinsten hade ju uteblivit. Men pappas vardagsgärning sitter djupt i hjärtat och kommer alltid finas där.

När jag var liten, försökte mamma på alla sätt och vis få mig att börja dansa. Balett ger en massa stora muskler var ett av argumenten. Jag nappade aldrig riktigt, inte mer än att jag tyckte jag var bra på svanhopp i vardagsrummet hemma i radhuset, 13a. Muskler fick jag av att klättra i trappstegen, upp till taket. Nej, där jobbade älskade mamma i motvind, orkan, tyfoner och annat påfrestande. Jag tror i och för sig inte att hon hade så höga förhoppningar på mig som dansare. Så gott som allt som rörde sig i huvudet på mig var ju fotboll. Det närmsta dans jag kom där var Kameruns målgest när de skaka på rumporna vid en hörnflagga.

När jag för första gången träffade en tjej och gick på fika, promenad och hade rätt så trevligt var allt detta med en tjej som gick på dansgymnasium. När jag kom hem efter min första ordentliga date, med dansösen, frågade frågvisa och nyfikna mamma vad det var för någon jag hade börjat träffa. Jag ville inte säga något för jag var nog lite blyg för vad det skulle komma för följdfrågor. Är du kär? Är hon söt? Kan du inte beskriva henne? Jag menar, jag hade ju aldrig pratat sånt här innan, med någon. När mamma gav upp efter tre frågerundor och bara lagade mat med pappa började jag hoppas på att en ny frågerunda skulle komma. Allt för att jag skulle få berätta att om inte jag nu uppfyllde hennes dröm om att dansa så hade jag ju i alla fall kanske glatt mamma lite om hon fick lära känna någon som kunde något om dans. Men frågerundan kom aldrig. Tjejen, vad hon nu hette, och jag slutade ses. Jag berättade aldrig för mamma om att det var en dansande tjej jag träffat. Sen blev det aldrig fler frågestunder, det hanns inte riktigt med.

Idag har det varit första maj. Åter igen. Förra året hade jag dåligt samvete för att jag inte visade min ståndpunkt i livet. Det enda jag gjorde var att gå en promenad på kryckor hem till pappa. I år har jag suttit inne och pluggat, med dåligt samvete. Men jag har nog inte tänkt så mycket på tiden då jag fick upp ögonen för solidaritet, socialism och kamp som jag gjort idag.

Jag var fjorton år. Jag började slita mig loss ifrån vad alla andra tyckte och tänkte och började forma mig själv, på egen hand. Jag slet mig loss från all elektronisk musik och började lyssna på rock. Jag började läsa om Marx och läste på slagkraftiga deviser för att kunna slänga mig med mot min matematiklärare som var aktiv moderat. På kvällarna, innan mamma och pappa släckt läslampan gick jag in och frågade en massa om det jag och mattelärare Torsten diskuterat tidigare under dagen. Och utan att låta som ”lilla gubben, när du blir äldre kommer du förstå”, eller, ”han är borgare” fick jag mig förklaringar till varför saker och ting kunde vara som de var. Allt blev ändå svart vita sanningar och jag kände som en kämpe för en bättre sak. Jag kände mig stolt över att vara en av många som ville förändra och göra saker och ting bättre för allt och alla.

Första maj, när jag var fjorton, fick jag med mig mamma på demonstrationståg och tal. Mamma var min lärarinna, som varit med om så många demonstrationer, läst och debatterat hit och dit. Allt hon tyckte verkade så självklart och jag blev imponerad över hur mycket svar hon hade på allt. Hon var min egen Marx. Vi träffade gamla vänner till familjen och min gamla fotbollstränare. Alla som varit grannar, vänner och fotbollstränare blev nu också kamrater. Alla jag kände från innan skulle få lära känna en ny del av mig. Den egna Axel, den Axel som brydde sig och då inte om vad alla andra tyckte om mina åsikter.

När vi gick hem berättade mamma om en kompis till henne som hade banderoller från 70-talet kvar, vi sa att vi skulle titta igenom alla någon gång.