Morfar köper cykel

När jag var fyra eller möjligen fem lärde jag mig cykla på en gammal cykel till en grannfamilj och kompisfamilj. En röd liten hoj som jag likt Stenmark tog sig runt i skidbacken cyklade runt på. Till slut var jag ute och cyklade för jämnan. Till slut fick jag en egen cykel. En ljus turkos cykel med en sån där sadel som liknade en sadel på en motorcykel, gissa om jag var stolt och var ute och cyklade än mer! Morfar som kom förbi Stolplyckan och såg sitt stolta barnbarn sa till mig att ”ring mig när du vuxit ifrån den där cykeln så köper jag en ny åt dig.”

Så när vi flyttat till T1 och radhuset 13a några år senare och kontakten med morfar varit mer sporadisk än något annat ville jag verkligen ha en ny cykel. Jag gick runt och sa till mamma och pappa att jag kommit ihåg vad morfar sagt till mig. De svarade ganska självklart i rösten, ”ring honom då, här är numret”. Så jag ringde honom. Jag hann inte bli så där nervös och spänd som jag annars blir när jag ska ringa någon om något… Så gärna ville jag ha en cykel och för den delen också träffa morfar som jag alltid tyckt mycket om.

Morfar och jag bestämde träff, han kom och hämta mig i sin röda välvårdade Passat och vi åkte till korsningen Drottninggatan-Djurgårdsgatan. Där valde morfar ut en fem växlad citybike som var bara som koncept var sprillans nytt, bara det liksom! En lila cykel med fem, hela fem(!), växlar. Jag provcyklade den lite, och trots fem växlar vågade jag inte riktigt använda växlarna än. Den var ju inte min ännu och tänk om jag inte kunde växla. Jag hade ju aldrig haft en cykel med växlar förut.

Under tiden som cykelhandlaren rustade cykeln med allt nödvändigt och fixade försäkring och så vidare åkte jag och morfar hem till radhuset och fikade. Jag har nog aldrig varit med om en så långdragen fika. Pappa, bror, morfar och jag satt runt köksbordet och fikade, pratade och hade det ganska trevligt, men gudars skymning vad klockan gick sakta och hur lång tid kunde det egentligen få ta för att få en cykel redo för Axel?

Men tiden kom då jag och morfar satte oss i bilen och åkte ner till cykelhandlaren igen. Pappa och bror cyklade ner till cykelhandlaren för att möta mig för min första cykeltur. Morfar betalade, jag tackade så mycket jag kunde och när pappa och bror hade kommit och sagt wow och tack de också så skiljdes vi åt, morfar och vi andra. Så cyklade vi upp för djurgårdsgatan, vidare upp för Terränggatan och på T1 sidan av Kaserngatan mot valla industriområde där mamma jobbade i en affär. Så fick jag visa upp min nya fina växlade cykel. Hade inte redan mamma och pappa lärt sig att man skulle trampa när man växlade fick de lära sig det nu…

När morfar såg mig spela fotboll

Som jag gick och vankade av och an. Fram och tillbaka. Tiden hade nog aldrig gått så långsamt som den gjorde den där dagen då morfar skulle med mig och pappa och se på när jag spelade fotboll. Jag cyklade hem från skolan i ilfart, första biten, tills jag kom på att det kanske var bättre att ta det väldigt lugnt för att inte bränna allt för mycket krut. Jag skulle ju kämpa som aldrig förr nu när morfar skulle med och titta. Så jag slog av på takten, började rulla genom Vallaskogen, från T1 till Gamla Linköping där vi bodde i stationshuset. När jag kom var mamma hemma och fixade och donade, som hon för det mesta gjorde. Jag bytte genast om till mitt röda Linköpings FF matchställ och började dricka vatten. Jag gick ut på gräsmattan utanför huset och började värma upp, drack vatten och började hålla utkik efter morfar. Klockan var väl halv tre, tre och matchen skulle börja först vid klockan sex eller halv sju. Men jag var ju så uppspelt och förväntansfull att jag inte hade något över för klockans sega inställning till livet. Pappa kom hem cyklandes och till slut kom också morfar i sin röda Passat. Efter en liten stund så åkte vi genom stan till Johannelund och LFFs ungdomsplaner. Matchen drog i gång och jag fick starta. Morfar och pappa stod och kollade och det här kunde inte bli mycket bättre. Men det blev det, för motståndaren jag spelade mot på min vänsterkant markerade mig där jag var, alltså ställde jag mig i offensiven. Först ett mål, lyckan var total. Jag hade inte bara prickat in bollen i nätet, jag hade gjort det när morfar som fått höra om måltjuven till barnbarn var och tittade. Målvakten var kort och jag fick ett läge till, bakom mig hör jag en lagkamrat skrika ”Skjut! Skjut högt!” Det gjorde jag också. Två mål blev det och jag var gladast av alla, i hela världen. Jag kände att det inte spelade någon större roll om jag skulle bli proffs eller inte, jag hade lyckats med det mesta alla redan.